93
— Jo, ser du, någonting skall det då bli. Karin måste genast gå dit.
— Åh, söta mamma!
— Jag kan väl få skicka min piga hvart jag vill, ehuru hon för det mesta är upptagen att springa till Landers med biljetter.
— Karin! — ropade nu fru Wendler, — Karin, Karin! — Men då ingen Karin kom, så reste hon sig, just som Karin inträdde i rummet. Efter några häftiga ord om pigspring och söl, tillsades hon att gå till Knappelins och fråga, om ej något paket till Charlotte vore inlemnadt der — Skulle de då svara nej, — tillade fru Wendler, — så skall du fråga, om den unge herrn, som nyss var der inne, icke nämt, att ett sådant skulle komma från Kristineberg.
— Var herrn då från Kristineberg?
— Ja, jag tror det. Det kan du likvisst fråga. Ja, laga, att du får veta det, — tillade hon, då pigan skulle gå, — och tag ändtligen reda på paketet.
— På herrn var väl meningen, — sade Karin, sedan hon tillslutit dörren.
— Nå, har du sett honom gå till baka, Lotta? — frågade fru Wendler, sedan hon åter inkommit till sin dotter.
— Sannerligen jag kommit i håg honom, mamma lilla.
— Du kan då aldrig i hela verlden komma ihåg någon mer än Landers.
Charlotte såg ner och svarade intet.
— Mamma, tänk om det vore Axel! — utropade hon lifigt och släppte synålen.
— Axel skulle ju icke komma förr än nästa måndag eller tisdag, skref ju syster Hedda. Kalaset skulle bli som i fredags, och så skulle sedermera allt bero på brukspatronens besök i prestgården. Skulle han fria, och Maria utan för mycken sorg öfvertalas att gifva honom ja, så kommer hvarken Axel eller Maria hit; men friar han icke, så kommer hon, för att slå ifrån sig den der stackars
