aff besinna/ at wij så döö moste. Hwarföre wij och j then måtton må wäl klagha och gråta. Ty så plat är menniskiors natur förderffuat/ at henne icke rätzlighen stoodh til hielp in j then ähro och herligheet igen/ ther til hon skapat war/ medh mindre siälen först skildes widh kroppen/ och kroppen wordo til Jord och intet igen.
Må wij och så här kunna merckia/ huru swårligha Gudh warder förtörnat genom syndena/ effter han oss een så swår pijno och förwandlingh pålagdt haffuer. Ty dödhen som är syndennes löön/ är itt wist tekn ther til/ at Gudh henne icke lijdha kan. Doch haffuer och Gudh sielffuer sådana wår gråt och jemmer stillat och bortaghit/ j thet han sigh öffuer oss förbarmade/ vthsände sin eenfödda Son Jesum Christum/ oss til vndsätning/ lät honom lijdha dödh/ På thet dödhen skulle j honom öffuerwunnen warda/ och sina krafft mista/ Så at han icke skulle haffua macht behålla oss/ Vthan såsom Christus vpstoodh ifrå the dödha/ så skulle ock wij vpstå igen/ och thetta är nu wår tröst. Therföre sägher oss S. Paulus j Epistlen/ at wij icke skole föria the framledna/ såsom Hedningarna och the ogudhachtighe göra/ hwilke intet hopp haffua. Ty om wij troo säger han / at Jesus är dödh och vpstånden/ så warder
ock Gudh them som affsompnadhe äro/ genom
