snaran en smula och rubba den så, att trycket kom midt under hakan.
»Nåå?» frågade Kent i väntan på en bekännelse.
Men Cardegee gjorde en grimas. »Gå på med hängningen, ni förbannade gamla grytslickare!»
Och nu gick det som sjömannen hade väntat — sorgespelet förvandlades till en fars. Cardegee var den tyngste av de bägge männen, och hur Kent än kastade sig bakåt och nedåt, förmådde han icke få upp honom i luften. Hur han ryckte och stretade, nådde sjömannens fötter likväl alltid golvet och buro en del av hans tyngd. Det övriga vilade på repet under hakan. Då nu Kent omöjligt kunde få upp honom från golvet, grep han tag i repet och beslöt sig för att långsamt strypa honom eller tvinga honom att bekänna vad han hade gjort med guldet. Men mannen med ärret ville inte låta strypa sig. Fem, tio, femton minuter gingo under fåfänga bemödanden, och när den tiden var förbi, släppte Kent i förtvivlan ner sin fånge.
»Nåja», sade han, i det han torkade av sig svetten, »vill ni inte hänga, så ska ni bli skjuten. Somliga ä’ inte skapade för att hängas, när allt kommer omkring.»
»Jo, det ä’ ett vackert spektakel ni ämnar ställa till härinne.» Cardegee ville vinna tid. »Hör på nu, så ska jag säga er vad vi ska göra — vi ska slå våra kloka huvud ihop och resonera lite med varandra. Ni tycks ha förlorat en del guldstoft. Och ni säger att jag vet var det finns, och jag säger att jag vet’et inte. Låt oss nu noga besinna den saken, innan vi handla...»
