Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


ska ni kunna gå om oss gamla. Och det bästa med er är att ni inte har fått nå’nting med av den där fettbildningen, som har skickat så mången däst man i Abrahams sköte innan den rätta tiden var inne.»

»Fettbildningen?»

»Ja. Lägger sig på stora kroppar. Det är inte de stora karlarna som ha det bäst ute på färdvägar.»

»Det har jag aldrig hört talas om förr.»

»Inte det? Jo, det är ett absolut odisputabelt faktum, och det kan man inte komma ifrån. En stor kropp kan nog vara bra för stora ansträngningar, men utan uthållig styrka är den inte värd nå’nting alls. Och en stor kropp och uthållighet brukar just inte följas åt. Det skall vara en liten senig karl, som kan hålla fast vid något, liksom en utsvulten hund vid ett ben. Nej, för helvete, det kommer inte de stora och tjocka ut med.»

»Ja, det håller nog streck!» inföll Louis Savoy. »För jag känner en man, som är stor och tjock, nästan som en buffel. Och han var ute vid Sulphur Creek i sällskap med en liten karl, som heter Lon Mc Fane. Ni vet nog — den där lilla irländaren med röda håret, han som grinar alltjämt. Och di gick och gick, hela da’n och natten med. Och den store, han blev fasligt trött och till slut la’ han sig oupphörligt i snön. Och den lille, han sparka’ den store så han skrek — ja, så han skrek som en barnunge. Och den lille sparka’ och sparka’ och sparka’, och så småningom, efter en lång tid och lång väg, sparka’ han den store in i min hydda. Och nu för tre dagar se’n kravla’ han sig ut ur mina filtar. Aldrig har jag sett en squaw så tjock som han. Nej, aldrig. Så