på våren, när dagarna förlängdes och det var skare på snön, kommo vi söderut, Passuk och jag, till Yukons land. En mödosam färd, men solen visade den väg, som våra fötter skulle gå. På den tiden var landet alldeles naket, så som jag redan har sagt, och vi strävade uppför strömmen med stake och åror, tills vi kommo till Forty Mile. Det var godt att få se vita ansiken ännu en gång, då vi lade till vid stranden. Och den vintern blev det en hård vinter. Mörkret och kölden kommo över oss, och med dem följde hungersnöd. Kompaniets ombudsman gav var och en fyrtio skålpund mjöl och tjugu skålpund fläsk. Det fanns inga bönor. Och hundarna tjöto ständigt och jämt; och där var insjunkna magar och fårade ansikten, och starka män blevo svaga, och svaga män dogo. Och många ledo av skörbjugg.
Så kommo vi tillsammans i magasinet en kväll, och vid åsynen av de tomma hyllorna kände vi vår egen tomhet så mycket värre. Vi talade med låga röster i skenet från elden, ty ljusen hade blivit undanlagda för deras räkning, som kunde vara vid liv, när våren kom. Vi höllo rådplägning och det blev sagt, att någon måste bege sig till Saltvattnet och berätta för världen om vårt elände. Därvid riktade alla sina ögon på mig, ty det var känt att jag var en duktig resenär. ’Det är sjuhundra mil till Haines Missions, som ligger vid havet’, sade jag, ’och varenda tum av den vägen måste trampas med snöskor. Ge mig edra utvaldaste hundar och det bästa av ert matförråd, och jag skall gå. Och med mig följer Passuk.’
Detta gingo de in på. Men så steg där upp en yankee, Långe Jeff, högbent och med väldiga muskler.
