Men märk nu väl — ty detta är en egenhet hos kvinnan, vars väsen ingen man kan förstå. En av sadlarna jag hade tömt var hennes fars, och de följande hästarna hade krossat honom under sina hovar. Det sågo vi, flickan och jag, men jag skulle ha glömt det, om hon inte haft det i minne. Och under aftonens stillhet, sedan dagens jakt var över, kom det emellan oss, och under nattens tystnad, då vi lågo under stjärnorna och skulle ha varit ett. Det fanns där alltid. Hon sade aldrig någonting om det, men det satt vid vår eld och skilde oss åt. Hon försökte hålla det tillbaka, men i sådana stunder reste det sig, tills jag kunde läsa det i hennes ögon och höra det på hennes andedrag.
Så födde hon mig till sist ett barn, ett flickebarn, och dog. Då gick jag till min mors folk för att barnet skulle bli lagt till ett varmt bröst och kunna leva. Men mina händer voro våta av människoblod, ser ni — för kyrkans skull — våta av människoblod. Och från Norden kommo ryttare för att söka efter mig, men min moders bror, som då var hövding efter sin far, gömde mig och gav mig hästar och föda. Och vi begovo oss av, mitt flickebarn och jag, ända till landet vid Hudson Bay, där vita män voro få och inte gjorde många frågor. Och jag arbetade för kompaniet som jägare, som vägvisare och hundkörare, tills mitt flickebarn hade växt upp till kvinna, lång och smärt och fager att skåda.
Ni vet, att vintern är lång och enslig och alstrar onda tankar och onda gärningar. Faktoriföreståndaren var en hård man, och djärv. Och han var icke sådan, att en kvinna kunde finna behag i att se på honom. Men han hade kastat sina ögon på mitt
