och släden gick över honom. Men han var hastigt uppe igen, och nattens händelser kunde ha fått ett helt annat slut, om icke Sipsu hade slagit bakåt med den långa hundpiskan och träffat honom tvärs över ögonen, så att han blev så godt som blind. Då Hitchcock rusade efter för att hinna upp släden, stötte han ihop med honom, där han med möda trevade sig fram midt på vägen. Och så gick det till, att den primitive teologen kom tillbaka till hövdingens tält med förökad visdom; han hade nämligen lärt känna vad den vite mannens knytnävar förmå. Varför han höll ett långt tal under den rådplägning, som sedan ägde rum, och urladdade sin vrede mot alla vita. —
»Upp med er, latmaskar! Upp med er! Maten blir färdig, innan ni ens hinna få på er om fötterna!»
Dave Wertz kastade av sig björnhuden, satte sig upp och gäspade.
Hawes sträckte på sig, upptäckte en stelhet i sin ena arm och gned den sömnigt. »Undrar just, var Hitchcock gick till kojs i går kväll!» sade han och tog sina mockasiner. De voro alldeles styva av frost, och han gick varsamt fram till elden i bara strumporna för att låta dem tina upp. »Det är då en riktig välsignelse att han är borta», tillade han, »fastän han var en väldigt duktig arbetare.»
»Ja. Men alldeles för despotisk. Det var felet med honom. Synd om Sipsu i alla fall. Jag tänker han var kär i henne.»
»Tror jag inte. Bara en principfråga. Ingenting annat. Han ansåg, att det inte var rätt — och det var det naturligtvis inte heller — men inte fanns det
