kanske, vad? Godt. Nu jag ge er vad ni kalla en vink. Ni gå in på vadet!»
Joy log ett outgrundligt leende. Polislöjtnanten betänkte sig. Han såg uppåt vägen. De bägge männen hade rest sig på knä och piskade ursinnigt på sina hundar. Harrington i spetsen.
»Tio mot ett på Harrington!» skrek matadoren från Birch Creek om igen och skakade sin pung midt framför polislöjtnantens ögon.
»Ni gå in på vadet!» kommenderade Joy.
Han lydde; men han ryckte på axlarna till tecken, att han alls icke lyssnade till sitt eget förnuft, utan gav vika för hennes tjusningsförmåga. Joy nickade uppmuntrande åt honom.
Alla ljud dogo bort. Man upphörde till och med att ingå vad ...
Girande, slängande och guppande upp och ned som loggertar för vinden kommo slädarna rusande i vild fart emot dem. Louis Savoy höll fortfarande sin främsta hund tätt efter Jack Harringtons släde, men hans ansikte förrådde, att han ej längre hyste något hopp. Harringtons läppar voro hårdt slutna. Han såg varken åt höger eller vänster. Hans hundar sprungo i ypperlig takt, med fasta steg, och Vargkäft — med sänkt huvud och utan att se upp — anförde spannet på ett sätt som var honom värdigt.
Forty Mile stod i andlös förväntan. Icke ett ljud förutom medarnas knarrande och pisksnärtarnas vinande ...
Då höjde Joy Molineau plötsligt sin klara stämma. »Hej! Hej! Vargkäft! Vargkäft!»
Och Vargkäft hörde henne. Han vek tvärt av
