Stockard vresigt. »Ni kommer att behöva allt vad ni kan och lite till för Röde Baptiste där borta.»
Han visade bortåt indianlägret, varifrån Röde Baptiste höll skarp utkik och försökte urskilja de nykomna. Sturges Owen, ljusspridare och Herrens apostel, gick fram till randen av branten och befallde sina män att bära upp vad som behövdes för att slå läger. Stockard följde efter honom.
»Hör på», sade han, i det han grep missionären i axeln och svängde om honom, »sätter ni värde på att få behålla ert skinn?»
»Mitt liv är i Herrens hand, jag är en arbetare i hans vingård», svarade Sturges Owen högtidligt.
»Å, håll inne med det där! Har ni aptit på att bli martyr?»
»Om så är Herrens vilja.»
»Nå, det målet står er till buds här när som helst, men först vill jag ge er ett råd. Ni kan följa det eller inte, hur ni vill. Om ni stannar här, blir ni hejdad midt i er verksamhet. Och detta öde drabbar inte allenast er, utan också edra följeslagare, jämte Bill, min hustru...»
»... som är en Belials dotter och inte lyssnar till det sanna evangeliet.»
»... och mig. Ni bringar inte endast fördärv över er själv, utan även över oss. Jag var infrusen tillsammans med er förra vintern, som ni nog kommer ihåg, och jag vet att ni är en god människa och en dåre. Om ni anser det vara er plikt att arbeta med hedningarna, så kan det ju vara godt och väl; men gå förnuftigt till väga. Den där mannen Röde Baptiste är inte indian. Han tillhör vår gemensamma
