så. »Här har ni min pung. Och där är vågen. Väg upp guldstoftet åt er själv och stör mig inte. Jag måste kläda mig till balen.»
Sitka Charley vägde upp vad han skulle ha och gick sin väg, medförande ett brev till Loraine Lisznayi, vars innehåll han mycket riktigt antog vara en uppmaning att hon skulle möta brevskrivaren vid vaskdammen bortom sjukhuset precis klockan tolv.
Två gånger skickade Freda bud upp till barackerna,
där dansen var i full gång, men bägge hennes budbärare
kommo tillbaka utan svar. Då gjorde hon
någonting som endast Freda kunde företaga sig — hon
satte på sig sitt pälsverk, tog en mask för ansiktet
och gick själv upp på guvernörens bal. Men nu råkade
där existera ett bruk — ingalunda enastående
för den platsen för övrigt — vid vilket den officiella
klicken för länge sedan hade vant sig. Det var för
resten en mycket klok sed, därför att den gav skydd
åt ämbetsmännens damer och gjorde sällskapet vid
deras nöjen mera utvalt. När en maskerad gavs,
valdes en kommitté, vars enda åliggande var att stå
vid dörren och titta under de anländandes masker.
De flesta hade alls ingenting emot att placeras i denna
kommitté, men just de, som minst eftersträvade äran
att höra till de utvalda, voro de som bäst behövdes.
Prästen var icke tillräckligt bekant med stadsfolkets
utseende och bostäder för alt kunna veta, vem som
