sig. Men hon kom närmare. Hon lyfte en smula på det svarta sidenbandet och drog sedan hastigt ned det igen. En enda blixtrande oförgätlig sekund såg han in i hennes ögon. Det var icke för intet som det gick en sägen i landet, att Freda lekte med män som ett barn med såpbubblor. Icke ett ord växlades. Prince steg åt sidan, och några ögonblick senare kunde man ha sett honom med ivrig inkonsekvens lämna den post han hade skött så illa.
En dam med smärt och smidig gestalt och med harmoniskt behag i varje rörelse stannade än vid den ena gruppen och än vid den andra, medan hon rastlöst irrade omkring bland balgästerna. Män kände igen hennes pälsverk och förvånade sig — män, som borde ha tillhört dörrkommittén. Men de hade ingen lust att säga någonting. Annorlunda var förhållandet med damerna. De hade säkrare blick för växt och hållning, och de sågo genast, att den figuren icke tillhörde någon av deras bekanta, lika litet som pälsverket. Då mrs Mc Fee kom ut från matsalen, där allt var redo, uppfångade hon en glimt av de blixtrande ögonen, som spejade bakom sidenmasken, och hon ryckte till. Hon försökte påminna sig var hon hade sett dessa ögon förut, och för hennes sinne stod plötsligt den livliga hågkomsten av en stolt och upprorisk synderska, som hon en gång hade fruktlöst sökt i Herrens ärenden.
Så gick det till, att den goda damen fortsatte sin väg i flammande och rättfärdig vrede, och hennes väg
