Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/224

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

220

och på tröskeln stod tvekande en kvinna, klädd i pälsverk, som farit illa under resan, till knäna dold av den utströmmande varma luftens virvlande ångor, men för övrigt tydligt avtecknande sig mot en bakgrund av flammande norrsken. Hon tog bort sin respirator och stod där sedan blinkande och bländad av ljusskenet. Floyd Vanderlip stapplade framåt...

»Floyd!» utbrast hon mad lättnad och glädje och gjorde ett trött litet språng emot honom.

Vad kunde han göra annat än kyssa det han fick i sin famn? Ett vackert litet ansikte var det, som tittade fram ur den yviga pälsen och smög sig intill honom — så trött, men lyckligt.

»Det var bra snällt av dig att skicka mr Devereaux efter mig med utvilade hundar», sade den famntagna. »Annars skulle jag inte ha varit här förrän i morgon.»

Floyd Vanderlip stirrade idiotiskt på Freda, men så gick ett ljus upp för honom. »Och var det inte bra snällt av Devereaux att han reste?»

»Du kunde inte vänta en timme längre, eller hur, älskade?» Flossie smög sig ännu närmare intill honom.

»Neej — jag höll på att bli litet otålig», erkände han undvikande, i det han lyfte upp henne så högt, att hennes fötter icke snuddade vid golvet, varefter han bar henne med sig ut. — —

Samma natt tilldrog sig någonting oförklarligt hos pastor James Brown, en missionär, som uppehöll sig bland infödingarna flera mil nedåt Yukon och såg till, att de vägar de trampade skulle leda till den vite mannens paradis. Han blev väckt ur sin sömn av