göra som han vill — om vi skulle ge honom missionären och få ett slut på saken?»
»Ne-ej, ånej», sade Bill tveksamt och utdraget.
»Klämmer skorna — va?»
Bill rodnade litet och svarade ej. Röde Baptiste väntade ännu på det slutliga avgörandet. Stockard gick fram till honom.
»Så här står det till, Baptiste. Jag kom till er by i avsikt att färdas uppför Koyukuk. Utan någon ond avsikt. Mitt hjärta var fritt från ondt. Det är så ännu. Så kommer den här prästen, som ni kallar honom. Jag har inte fört honom hit. Han skulle ha kommit antingen jag var här eller inte. Men då han nu är här och han tillhör mitt folk, måste jag bistå honom. Det skall jag. Och det blir inte någon barnlek. När leken är slut, skall er by vara tyst och öde, ert folk ödelagt som efter en hungersnöd. Visserligen ska vi också vara borta, såväl som de flesta av edra krigare, men...»
»Men de kvarlevande få sedan vara i fred; främmande gudars och främmande prästers prat skall inte surra i deras öron.»
De bägge männen ryckte på axlarna och vände sig bort från varandra; halvindianen vände tillbaka till sitt eget läger. Missionären ropade sina bägge följeslagare till sig, och alla tre försjönko i bön. Stockard och Bill började bearbeta de fåtaliga furorna i närheten med sina yxor och fällde dem till lämpliga barrikader. Barnet hade somnat, och kvinnan lade det på en hög med djurhudar, varefter hon hjälpte till med att befästa lägret. Tre sidor förskansades på samma sätt, och den branta sluttningen bakom skyddade mot
