Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


sparkade dem grymtande ut ur deras filtar och drev dem till arbete med gälla rop, som genljödo i lägret. Inom några minuter var mrs Saythers lilla tält nedtaget, pannor och grytor hopsamlade, filtarna sammanrullade och männen stapplande under sina bördor på väg till båten. Nere vid stranden väntade mrs Sayther tills bagaget var instuvat och hennes plats ordnad.

»Vi släpa båten med oss upp till öns övre ända», förklarade Pierre, medan han vecklade upp den långa släplinan. »Och se’n gå vi genom sundet, där strömmen inte är så strid, så tänker jag allt går bra.»

Ett prasslande och trampande i fjolårets torra gräs uppfångades av hans skarpa öra, och han vände på huvudet. Den indianska flickan, omgiven av en krets varghundar med rest ragg, kom emot dem. Mrs Sayther såg, att hennes ansikte, som hade förefallit apatiskt under hela uppträdet inne i hyddan, nu blossade av flammande vrede.

»Vad ni ha gjort honom?» frågade hon häftigt mrs Sayther. »Han ligga på sin bädd och se dålig ut hela tiden. Och jag säga: ’Vad är det, Dave? Du vara sjuk?’ Men han inte svara någonting. Efter en stund han säga: ’Winapie, goda flicka, gå din väg. Jag snart bli bra igen.’ Men vad ni ha gjort honom, säg? Ni vara en dålig kvinna.»

Mrs Sayther betraktade nyfiket barbarkvinnan, som delade David Paynes liv, medan hon själv färdades ensam därifrån i nattens mörker.

»Jag tänka ni vara dålig kvinna», upprepade Winapie på det långsamma, metodiska sätt, varmed man famlar efter ord på ett främmande tungomål.