människas ansikte, är en prydnad? Vad menar ni med det, ni...»
Varpå den eldfängde sjömannen vräkte ur sig en massa yankee-svordomar och blandade gudar och djävlar, släktregister och människor, metaforer och vilddjur om varandra med så ursinnig talförhet, att Kent kände sig alldeles förlamad. Han ryggade tillbaka och lyfte upp armarna som för att avvärja fysiskt våld. Han var så uppskakad, att den andre stannade midt i sin glänsande vältalighet och brast i ett skallande skratt.
»Solen har gjort vägen bottenlös», sade mannen med ärret mellan ett par ljudliga skrattsalvor, »och jag vill bara hoppas, att ni ordentligt uppskattar tillfället att få vara tillsammans med en så’n man som jag. Laga att ni får ångan upp i eran spisel därborta. Jag går nu och selar av mina hundar och ger dem mat. Spar inte på veden, min gubbe — för det finns mycket mer av den sorten där den där är tagen, och ni har nog tid att sköta yxan. Ta också upp ett ämbar vatten, medan ni är i farten. Och raska på bara, för annars ska jag, sablar i mej sätta fötter under er.»
Detta var ju någonting oerhört. Jakob Kent göra upp eld, hugga ved, hämta vatten — göra grovsysslor åt en gäst! Men när Jim Cardegee reste från Dawson, hade han huvudet fullt av historier om denne beryktade Shylocks orättfärdigheter, och under hela vägen hade de talrika offren för Kents snikenhet spädt på summan av hans förbrytelser. Och så hade Jim Cardegee med sjömannens vanliga fallenhet för skämt genast vid sitt inträde i hyddan beslutat att skruva ned sin värds övermod ett pinnhål eller två.
