Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Säg — va har jag egentligen med ditt förbaskade testamente att göra? Inte ett steg kan jag ta, utan att folk ska sticka mig det där under näsan. Men det undanber jag mig. Jag struntar i ditt testamente, så mycket du vet det.

— Är hon rosenrasande unge! Det är ju henne, det gäller.

— Äsch, det där om giftermålet? — Det är ju bara ett påhitt. Det har du glömt — ja, inom fjorton dar. Och sedan kommer du nog och frågar: Va fan har de där krummelurerna gått och gift sig för? Vem har bett dem om det? Jag känner dig nog, onkel. — För resten — det är väl inte något roligt att gifta sig? Inte hade du roligt, då du var gift? — Nej, jag ska inte gifta mig förrän jag blir femtio år. Och då ska jag ta en gammal gubbe som du. Och den ska jag vara riktigt snäll emot och spela kort med och ha en hund tillsammans med. Tycker du inte det? — Men Jakob ska gifta sig med en väldigt rik och förnäm fröken. Och de ska få vådligt många barn. Och dem ska jag vara gudmor åt. Jaha du.

Hans nåd kände sig plötsligt fruktansvärt sömnig. Dagens ansträngningar verkade. Tankarna miste sitt sammanhang. Han mindes icke längre, vad det var, han skulle tänka på, han tappade tråden och lät udda vara jämt.

För att hon icke skulle tro, att han sov, mumlade han:

— Hör nu — det är riktigt trevligt — att talas vid — —

— Ja, sade Blenda eftertänksamt. Det är trevligt att ha någon att tala med. Tant Enberg är nog snäll, men man kan inte resonera med henne. Förr bråkade hon, därför att jag var för mycket tillsamman med

118