Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Och den stora näsan rynkades i en massa skrattfyllda veck.

— Jo, Vickberg, viskade han, jo, säg att jag är snusig.

Vickberg lutade sig ut genom fönstret och sade med sin torraste hovmästarton:

— Hans nåd låter meddela, att hans nåd är ganska snusig.

Fy, fy, fy, fula onkel!

De båda gubbarna körde hop sina huvuden och grimaserade åt varandra. En noggrann iakttagare skulle till och med mellan herr Vickbergs tunna, vitblå läppar kunnat se skymten av en röd, ohyggligt vanvördig tungspets.

Men i nästa ögonblick hade herr Vickberg återvunnit väldet över sig själv.

— Vad har hans nåd att befalla?

— Vasa? Nå, så. Jo, det äger nog sin riktighet det där med Jullan. Hon kommer för — för — — Baronen lyfte förstoringsglaset och läste: »för att kyssa din panna och nedkalla den Högstes välsignelse över din skymmande levnadsafton» — Så var det, ja. Det äger sin riktighet.

Brev och glas föllo ur hans fumliga händer, hakan sjönk långsamt och darrande. Hans hjärna var i stark verksamhet, tankarna rörde sig tungt bland realiteter och former, bland personer och namn. Hans röst hade fått ett första stänk av otålighet, då han sade:

Va är det — va är det, han heter — han — han i stan — han — —

Vickberg teg försiktigt, en förtidig fråga kunde ha framlockat ovädret. Baronen fortsatte:

— Han heter — han heter — — Vasa? Heter han inte Abraham?


16