Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Hovmästaren gjorde en ohyggligt smärtfylld min, men gav icke ljud ifrån sig. Herr baronens vrede hade fått sitt handgripliga uttryck — blixten hade urladdats, nu återstod skrällen. Och den gick ut över Tonis oskyldiga huvud.

— Vasa? Va har du där? Kommer du med braxenpanka till mitt bord?

— Det är laxöring, ers nåd.

— Och det säger du mig! Ut, ut, ut du fula krummelur! Fördöme mig, tror inte varenda torparesugga, att han kan lura mig. Va heter han i Fiskartorpet? Vasa? Han ska bort. Han ger mig otäcka pankor, och laxen säljer han på torget åt jurister och annat pack. Ja, kusin behöver fördöme mig inte ta åt sig mer, än kusin har samvete till.

Vickberg var blånupen och upprörd i sitt innersta men behärskade situationen. Han gav tysta order, tallrikarna skiftades, ock steken bars in. Under tiden sjönk blodet från hans nåds hjässa. Och vreden var bortblåst.

— Nå så, steken. Det är bra. Braxenpankan, sir kusin, det är en vedervärdig fisk.

— Ja, den är ju något benig.

— Alldeles, det äger sin riktighet. Toni, min söte, hör han, vad häradshövdingen säger? Pankan är fördömt benig. Skål! — Charmant temperatur. min söte. Han är en krona. Steken är mör, vasa? Hälsa Enbergskan, att hon är en krona. Jo, den tjugonde kommer syster Julia. Det är en charmant kvinna, högst respektabel. Och den tjuguandra fylla vi sextiofem. Det är inte mycket men alltid något. Skål, mon très cher cousin, à votre santé! Den här biten åt cousin, den är syperb. Och så får min söte lova att inte glömma bort oss på vår födelsedag! Då ska här serveras en högst delikat laxöring, hihihi!

25