Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


saker, som Johnsson sluddrat och sladdrat om, saker, som han stänkvis förnummit ur gårdsfolkets viskningar. Jakob avskydde denna Rogershus' krönika, denna cronique scandaleuse, som hade så många pinsamma förbindelser med honom själv, med hans mor! Han kände, att lyssnade han väl en gång med öppna öron, med begär att veta, så skulle den paradisiska friden försvinna, tankarna bliva bittra. —

Han ville blunda, hålla för ögonen, be mor tiga. —

För tredje gången denna dag mottog baronen en anhållan om företräde — denna gång från Jakob. Hans nåd hade nyss — något senare än vanligt — förtärt sin filbunke, sina jordgubbar och sitt glas Johannisberger. Styrkt av sömnen och vederkvickt av vinet gav baronen nådig tillåtelse.

— Goddag, goddag, min gosse, vasa?

— Jo, jag kommer för att säga hans nåd, att det är nog bäst jag far till någon skola nu.

— Nå, så, det ha vi ju kommit överens med mor om.

— Javisst, men mor trodde möjligen, att det bara var skoj från hans nåds sida. Det vill säga, hon menade, att hon inte just litade mycket på —

— På mig? Vasa? Är han rosenrasande, krummelur?

— Nu ska inte baron bli ond, för det här är allvarliga saker Och att jag ska till skolan så snart möjligt, det är alldeles säkert, det.

Hans nåd svällde som en padda, ett tecken till vrede eller till munterhet.

— Vickberg — säg den fördömda krummeluren, att han ska till skolan, vare sig han vill eller ej. Men tala utländska, Vickberg, det tör han förstå bättre än svenska.


52