Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Då hon upphörde, mumlade han:

— Ska du ställa med det då, Julla lilla?

— Ställa med? Käre, det behövs ju bara, att du inte offentliggör testamentet — åtminstone icke i dag. I morgon, övermorgon eller när du vill, kan du ju enskilt underrätta den unge mannen om den lycka, du tillämnar honom. Då har du ju fått det, som du vill — utan skandal.

— Javisst ja — —

— Och nu ska du sova en stund, käre Roger. Jag har väl inte tröttat dig för mycket?

— Nej bevars — tack — du är så snäll — och plikttrogen — riktigt trevlig — —

Han sov.

Även domprostinnan var fullständigt uttröttad. Hon kastade sig snyftande i den trogna Saras armar.

— Å, man måste behandla honom som ett barn, man måste lirka med honom som med ett litet bortskämt barn. Men om man bara gör det —

Hon tarkade sina tårar.

— Du skall se, kära Sara, du skall se! Å, han styr allt till det bästa!

Asterisk.svg

Vid middagsbordet hade Blenda placerats mellan Roger Hyltenius och löjtnant Bergfelt. Och de voro roliga båda två, men Roger pratade så förtvivlat mycket. Han gjorde henne alldeles yr i huvudet, och yr tillräckligt kunde hon vara ändå. Ty detta, att hon satt och åt middag i stora salen vid samma bord som hans nåd och de andra — det var då det märkvärdigaste, som hänt i hennes liv!

Roger ville, att Blenda skulle smaka på vinerna, men det aktade hon sig allt för. På sin höjd ett par

75