Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Blenda var nyfiken och ville följa med. I förstugan mötte de Per. Han bad, att Jakob skulle visa honom, var Johnsson bodde. Men Jakob överlämnade uppdraget åt Blenda, själv måste han tala med hans nåd.

Per följde henne men stannade i den mörka trappan. Han visste sannerligen icke, vart flickan tagit vägen. På vinden var det omöjligt att hitta i mörkret. Visserligen hörde han röster — —

Blenda stod vid Johnssons dörr och lyssnade. Det var ju illa gjort, att lyssna — men hon ville veta, vem som var hos Johnsson, om det möjligen kunde vara de båda bordskavaljererna. Och tänk om de talade om henne? Hon tyckte, hon hörde sitt namn. Det var Johnsson som — —

— Jaha, flickan är rar, respekt till sägandes en riktig Venus, de kallar. Ååårr tvi vale! Om herrarna vill tro en gammal mans ord, och det en, som sett många töser på nära håll, så får jag säga, att hon är riktigt ovanligt välskapt och funtad på alla håll — —

— Å hut! mumlade Blenda. Hon blev plågsamt het i huvudet, och tårarna trängde fram.

Nu hörde hon den där gemene Roger:

— Jag böjer mig naturligtvis inför en sådan connaisseurs uttalande och vill endast anmärka, att flickan förefaller mig vara något enfaldig —

— Sku det vara ett fel det? Jag för min del har nu aldrig kunnat med klipska jänter, för antingen är de fulla av satan mer än någon präst, eller ock är de så fjära, att en inte kommer till någonting med dem — —

Det där skulle visst vara roligt, fast Blenda icke förstod det. Den idioten Roger skrattade, så att dörren skakade. Och så sade han något, vad det nu var.

Men nu hade Per funnit väntan för lång och kom stegande i trappan.

— Blenda, var håller du hus?


79