andra hänseendet dem som gjorde en viss tjänst åt staten, vilket uppenbarligen är liktydigt med att anslå vissa statsinkomster till ett särskilt statsändamål samt följaktligen att ej låta dem ingå i den allmänna statsbudgeten. Härigenom uppstod just den orörlighet och brist på enhetlighet inom riket, som förut påpekats. Under Gustav Vasa och hans söner möter man systemet på alla områden. Utskyldsbefrielse gavs för inkvartering, för rusttjänst — sålunda uppgifter som mycket nära motsvarade dem Karl XI senare skulle komma att tillgodose med sitt indelningsverk — men också för alla möjliga andra såväl civila som militära förvaltningsuppgifter. Hand i hand med indelningsverket gick den lokala uppbörd av de skattskyldigas naturabetalningar, varpå förvaltningen byggde. Enligt d:r Almquists framställning skilde man härvid på ”förläningar” och ”beställningar”. De förra buro i allo den gamla medeltida prägeln. De utgjorde formen för den lokala självförsörjningen på naturahushållningens grund, fogden som själv skattefri uppbar kronans ränta in natura och själv levde därpå samtidigt med att han förplägade sitt och kronans folk, lät brygga och baka, salta ner samt i stigande grad även transportera och exportera de inflytande naturapersedlarna. ”Beställningarna” däremot ”utgjorde lön för en syssla, som ej behövde stå i något samband med den ort, från vilken räntorna kommo befattningshavaren till godo.” En dylik ordning innebar uppenbarligen, att naturahushållningen till stor del måste ha upphört inom det ekonomiska livet; och utan större överdrift torde man därför kunna säga, att systemet då hade förlorat sitt ekonomiska berättigande samt huvudsak-
