igenom skulle kunna skydda historikerna mot faran att förfalla till bruk av mer eller mindre missledande eller innehållslösa klichéer, sådana som t. ex. ”svävande skuld”, ”ekonomisk styrka” eller ”svaghet”, staternas ”sparade medel”, ”finansiell krigsberedskap” o. s. v.
Vår egen generation är så till vida lyckligt lottad i fråga om möjligheter till ökad insikt på dessa punkter, att det senaste världskriget givit förut sällsynta perspektiv på äldre tiders förhållanden och nu närmast på deras krigsekonomi, detta genom både likheter och olikheter med vad vi själva upplevat. Särskilt gäller detta om den uppgift som föreliggande korta översikt ställt sig, nämligen ej närmast att skildra de särskilda europeiska staternas finanser var för sig utan tvärt om att söka finna det gemensamma i det europeiska finansväsendet i början av 1700-talet.[1]
Tydligen sker detta närmast med syfte att få den rätta bakgrunden till det svenska väldets finansiella svårigheter, vilkas verkliga betydelse för Sveriges politiska ställning blir omöjlig att förstå därförutan, så-
- ↑
Ehuru den följande framställningen i överensstämmelse
härmed avstår från att mäta de olika ländernas relativa styrka, må
här i förbigående meddelas en sammanställning av några staters
utgifter under ett fredsår omkring år 1700, omräknade i tunnor
guld (100,000 daler silvermynt):
Danmark 45 Sverige (för lågt) 63 England 168 Frankrike (lågt) 880 Att Sveriges siffra blivit för låg beror på den stora del av förvaltningen som gick statskassan förbi (indelningsverket). Frankrikes ofantligt höga siffra ger efter allt att döma likväl en för låg föreställning om verkligheten. Emellertid kan den vara uttryck för en statsorganisation, som även i fred ställde ovanligt stora anspråk på folkets krafter.
