1700-talets början var det emellertid just en sådan uppgift som fylldes av les traitants. Helt naturligt inbragte denna understödsverksamhet från dag till dag åt den hjälplösa staten sina utövare enorma vinster, d. v. s. systemet ställde sig oerhört dyrbart för den andra parten, staten själv. Forbonnais, 1700-talets förnämste finanshistoriker i Frankrike, beräknade t. ex. att les traités 1689—1708 inbragte statskassan 554 mill. men les traitants själva 141, medan förtjänsten på ämbetsförsäljningarna var ännu högre, nämligen mer än 26 %, och allt detta blott som förmedlingsprovision, sålunda oavsett själva räntebetalningarna, som naturligtvis ej gingo till förmedlarna utan till de slutliga långivarna.
Dessa finansiärer, som äro särskilt fylligt skildrade i 2:a avd. av G. Martins redan ovan (sid. 100) citerade bok (denna del är huvudsakligen författad av M. Bezançon), voro med få undantag av borgerlig extraktion och ofta från socialt djupt föraktade lager, i färre fall än man skulle trott judar men desto oftare kammartjänare och lakejer, som förstått att begagna vad de i sin ställning fått höra till att grundlägga en förmögenhet och sedan förkovrat den på nära nog det enda sätt man kunde bli rik i Ludvig XIV:s Frankrike, d. v. s. genom förbindelser med hovet. Ofta förvärvade de själva höga adelstitlar och ordensdekorationer, men framför allt strävade de att förmånligt placera sina barn, skaffa lämpliga ämbeten och titlar samt förnäma giften åt sönerna, medan uppgiften i fråga om döttrarna alltid var att få dem tillräckligt förnämt bortgifta, i otroligt många fall med hertigar och pärer av Frankrike. Försöken misslyckades sällan, om fadern var tillräckligt rik; på en klagoskrift från Colberts tid över
