ningfabrikationen. På denna enda punkt måste man konstatera en betydligt större anständighet för 200 år sedan än under det senaste världskriget, varmed ej skall vara sagt, att penningväsendets integritet, denna första grundval för allt ordnat näringsliv, allmänt respekterades på den tiden heller, såsom välbekant är.
Att olägenheterna på denna punkt i flertalet länder blevo jämförelsevis obetydliga, berodde främst på att pappersmyntet ännu låg i sin linda. Intet ännu känt betalningsmedel erbjuder nämligen motsvarande möjligheter till missbruk, av det enkla skäl att man nästan utan kostnad kan tillverka hur mycket därav som helst, utan att en enhet av den nya större mängden i yttre måtto på minsta sätt skiljer sig från en enhet av den äldre och mindre mängden. Myntförfalskning, som en ökning av pappersmyntstocken faktiskt är, erbjuder enastående möjligheter, när ej ens den skarpaste kontroll kan upptäcka någon skillnad mellan det äkta och det falska myntet.
Sverige betraktas förmodligen med rätta som pappersmyntets europeiska hemort, i det att Palmstruchska banken 1661 började utgiva sedlar; men under 1600-talets senare del spred sig metoden till olika länder. Franska regeringen utfärdade tidtals stora belopp billets de monnaie men greps av en hälsosam skräck, när de starkt föllo i värde, och inlöste dem. Bank of England fick och begagnade sedelutgivningsrätt från sin tillkomst 1694; men genom vad som knappast synes ha varit mer än en lycklig tillfällighet kom man icke att nyttja den som finansieringsform, och när Söderhavssvindeln drog upp 1719—20, föranledde konkurrensavunden mellan banken och Söderhavskompaniet
