främsta platsen. Tillgängliga siffror saknas för den engelska järnimporten i huvudsak för 1720-talet, men finnas för föregående årtionde och större delen av den följande tiden. Dessa siffror äro visserligen med all säkerhet icke tillförlitliga uttryck för importens kvantitet och voro ofta föremål för skarp kritik redan på den tiden, men någon anledning att antaga, att Sveriges andel i importen som regel angivits i någon högre grad felaktigt, har man knappast, då det svenska järnet i normala fall säkert infördes direkt från produktionslandet och å andra sidan andra länders järn knappast i nämnvärd utsträckning kunde ha förts över Sverige. Och efter dessa siffror är den svenska importen före 1732 endast rent undantagsvis mindre än tre fjärdedelar av hela järnimporten, uppgående i vissa fall ända till 20 000 ton (1731), medan importen från det enda land som till en början vid sidan av Sverige spelade någon roll, nämligen Spanien, endast i undantagsfall stiger så högt som till en tiondel härav, alltså 2 000 ton.[1]
Den svenska järnexporten bestod uppenbarligen till allra största delen, om ej uteslutande, av stångjärn, och enighet synes ha rått bland så gott som alla sakkunniga på järnindustriens område — såväl teoretiker, såsom Réaumur, som praktiska industrimän — om att det svenska järnet (i England vanligen kallat ”Orground” eller ”Arground” iron, efter Öregrund som exportort) var det bästa som existerade, om ej det enda användbara för produktion av vanligt stål, brännstål och alla slag av eggverktyg. Enligt en utförlig och
- ↑ De viktigaste siffrorna för järnimporten till England meddelas i bilaga 1 till denna uppsats, sid. 251.
12. — Heckscher, Ekonomi och historia.
