företrädesrätt till ett inhemskt sjöfartsmonopol. Detta senare var den engelska sjöfartspolitikens innebörd, i det att navigationsakterna utestängde andra länders fartyg från att införa varor som ej voro från fartygens hemland ävensom över huvud taget från sjöfart på England med utomeuropeiska produkter. Den engelska politikens spets var från början riktad mot Nederländerna, mellanhandelns land framför andra, avskuret från möjligheten att driva nämnvärd trafik med inhemska varor. Sympatien för holländarna var som sagt ej större i Norden, och man behövde ej gå längre än till Danmark för att finna flere spår till ett inhemskt sjöfartsmonopol under 1600-talet. För Sveriges del är mig däremot ingenting dylikt bekant utöver en i rent privilegiesyfte given rätt för 1629 års redan omtalade skeppskompani att få full last för sina fartyg, innan utländska skulle få befraktas. Men sedan hopkopplingen med det direkta försvarssyftet förfallit genom 1722 års nyordning av hel- och halvfriheten, gav den härskande tron på fraktvinsternas betydelse i förening med oviljan mot de stora sjöfartsnationerna upphov till det stora steget från att gynna svenska fartyg till att utesluta andra länders, och denna nya grundsats skulle sedan få en betydelse i allmänna meningen hos oss som den knappast haft i något annat land än England. Steget togs vid 1723 års riksdag, och förhandlingarna i kommersedeputationen, det utskott som hade att förbereda handels- och sjöfartsärendena, kasta ett klart ljus över de olika intressegruppernas ställning till den protektionistiska sjöfartspolitiken.
Uppslaget till övergången från företrädesrättigheter för svenska fartyg till förbud för utländska kom genast
