sig om traktatens innebörd samt om förhållandet till England i allmänhet, och alla klagade över de engelska näringsförfattningarnas hårdhet, tullarnas och skeppsavgifternas höjd i jämförelse med de svenska, eller som Spalding mer uttrycksfullt än vårdat anmärkte: ”Allt vad Sverige kan sända till Engelland är så s—s hög tull eller andra svårigheter underkastat, att denna handel bliver nästan alltför svår.” Vad man klagade över var emellertid icke blott detta, att svenskarna t. ex. måste driva sin handel i England genom engelska kommissionärer, utan också och än mer det motsatta och som man ansåg oförsvarligt släpphänta sätt, varpå utländska köpmän eller vad man kallade främmande expediter behandlades i Sverige. Hela denna motsats men särskilt den engelska hänsynslösheten mot utlänningar var också ett stående föremål för klagomål i andra länder; i den föregående generationens klassiska handbok för köpmän, Jacques Savarys Le parfait négociant (1:a uppl. 1675), heter det t. ex., att fransmännen icke i något europeiskt land mötte större svårigheter att driva handel eller misshandlades mer än i England, trots att inga mottoge och behandlade engelsmännen fördelaktigare än fransmännen. I kommersedeputationen fann man, att svenska undersåtar rent av gynnade de främmande expediterna, när dessa bedrevo sitt självsvåld, reste omkring i bergslagen, undandrogo sig skatt och sedan förde vinsterna ur landet — såsom Spalding uttryckte saken: ”När engelsman fått krävan full, reser han sin väg utan ringaste avgift.”
Just ”expediternas handel” var en av den ekonomiska politikens mest brännande frågor i Sverige
