återkomma,[1] nämligen att bilda en gemensam svensk-rysk tjärusocietet, ett slags statskartell, och Arvid Horn själv var av samma mening, fastän han ej insåg hur saken skulle kunna ordnas; och man måste också låta tanken falla.
I det diplomatiska spelet och den diplomatiska korrespondensen var det emellertid ej dessa makter som föranledde de flesta note-växlingarna i fråga om produktplakatet, utan det var Holland; men de nästan ändlösa mellanhavandena äro härvid av så pass begränsat intresse, att de kunna behandlas mycket kort.
Den holländska mellanhandeln stod ju främst i skottlinjen för produktplakatet och var samtidigt föremål för motåtgärder från de övriga Östersjömakterna, så att den nederländska regeringen ej kunde undgå att vara ömtålig på helt annat sätt än den engelska. Efter en tids något hetsiga förhandlingar beslöto då Generalstaterna redan i mars 1725 en repressalieåtgärd mot produktplakatet, ett s. k. retorsioneel placaat, som utgjorde en ordagrann översättning av produktplakatet, men i motsats till detta icke var generellt utan riktat enbart mot svenska och finländska undersåtar. Utfärdandet skulle dock uppskjutas i avvaktan på att Sverige skulle återtaga produktplakatet, och förhandlingarna fortsattes av Sveriges ytterligt nitiske om än ej fullt lika omdömesgille minister i Haag J. F. Preis. I hans taktik ingick hela tiden att framställa det påtänkta holländska förbudet som en sak, vilken Sverige tog synnerligen lugnt, ja, som rent av kunde vara nyttig för svenskarna, emedan de därigenom tvungos att gå Holland förbi; dock protesterade han emot att förord-
- ↑ Jfr Svenska riksdagsakter 2:a serien n:r 947.