systemet, på vars grund andra åtgärder i samma syfte kunde byggas. Det ganska nyanlagda Fredrikshamn miste sålunda sin rätt att utan hänsyn till produktplakatet befrakta utländska fartyg; om stadens köpmän ej kunde få inhemsk frakt skulle de bevisa detta för myndigheterna, med verifikationer på de olika fraktsatserna, och då få helfrihet på utländska skepp — en särdeles betecknande ordning, som naturligtvis vållade ständiga slitningar med stockholmsrederierna och ingripanden från Kommerskollegium. Samtidigt skärptes också på en punkt tullbehandlingen för varor med utländska fartyg.[1]
Av rätt stort intresse från den just nu antydda synpunkten är den lösning som frågan om de främmande ”expediterna” efter nästan ändlösa skriverier fick genom en kungl. förordning (22 okt.) 1741, ty den innebar helt enkelt att överföra produktplakatets princip också på utländska köpmäns handel, i det att dessa köpmän blevo förbjudna att vare sig för egen räkning eller i kommission införskriva eller handla med andra varor än sitt hemlands produkter. Det var således ej längre nog, att varan införts på svenskt eller produktionslandets skepp; varan fick ej heller avyttras av andra än köpmän med motsvarande kvalifikationer. Detta ganska fyndiga sätt att i enlighet med det populära ekonomiska idealet undvika mellanhänder var åtminstone mig veterligen utan utländska förebilder;
- ↑ Ekonomi- och kommersedep:s protokoll och betänkanden (dess memorial 17 juli 1727 bland riksens ständers brev i civ. är.). Sv. riksd.-akter 2:a serien n:r 466, 469. Sammansatta kollegiers utlåtanden I. C, XXX. Stockholms handlande borgerskaps handlingar (Stockh. stads arkiv). Kommerskollegii prot. o. skrivelser 1728. Modée, Utdr. utur publ. handlingar I, sid. 728.
