1762 ålades att regelbundet tillhandahålla sillsalterierna 100 000 tunnor salt om året, mer än landets hela saltimport i början av Frihetstiden. Det är då ej alltför svårt att förstå den vikt man tillmätte en lagstiftning, som förbehöll svenska fartyg hela frakten för en så starkt växande och dessutom mycket skrymmande importvara.[1]
Fortfarande gäller det givetvis blott frågan om vilka motiv som behärskade människorna i deras ekonomiska politik, icke riktigheten i den uppfattning som förestavade politiken. Redan när man betraktar de olika importländernas andel i den svenska importen under Frihetstiden, framträder icke blott den anspråkslösa roll som salthandeln intog i det hela utan också hur små möjligheter hela den komplex av åtgärder vi här följa kunnat erbjuda i fråga om själva handeln. Följande beräkningar på grundval av en hos Nyström tryckt tabell belysa saken:
| Proc. | Proc. | ||
| Ryssland | 18.2 | ||
| Danzig och Königsberg | 12.3 | ||
| Svenska Pommern och Wismar | 14.3 | ||
| Övriga tyska orter | 2.6 | ||
| Danmark | 3.8 | 51.2 | |
| Nederländerna | 16.4 | ||
| England | 9.5 | ||
| Frankrike | 12.4 | 38.3 | |
| Spanien och Portugal | 3.4 | ||
| Italien och andra Medelhavshamnar | 5.5 | 8.9 | |
| Ostindien | 1.6 | ||
| Summa | 100.0 | ||
- ↑ Då salttunnan motsvarade 1.56 hektoliter och en hektoliter salt (enligt Kommerskollegii beräkning) anses motsvara 97 kg.,
