farten den mänskliga verksamhetens mål och icke dess medel, så kräves intet ytterligare bevis.
Även för ett merkantilistiskt och över huvud taget populärt ekonomiskt betraktelsesätt skapade emellertid denna ståndpunkt ett lärorikt och nära nog olösligt dilemma. Med denna uppfattning var det nämligen uppenbarligen ej blott saltimport med främmande fartyg som utgjorde en fara, utan detsamma var fallet också med inhemsk saltproduktion. Eftersom en sådan å andra sidan ansågs mycket viktig från en fundamental protektionistisk synpunkt, nämligen den nationella självtillräcklighetens, och upprepade gånger samt senast år 1724 hade privilegierats, så stod man här inför en oövervinnelig motsägelse. Den äldre Frihetstidens ende merkantilistiske teoretiker av betydelse, Anders Bachmanson (mer känd under sitt namn såsom adlad, Nordencrantz) — som också i egenskap av Sveriges representant i Lissabon nästan haft till ämbetsuppgift att befordra salthandeln — ställde sig då i sin bok Arcana oeconomiæ et commercii (utgiven år 1730) resolut på den ståndpunkten, att de inhemska saltsjuderierna vore direkt skadliga, emedan följden av dem skulle bliva, att ”inom några års tid skulle vi näppeligen äga ett skepp i Sverige”. Och fastän detta uttalande ledde till bokens undertryckande tills vidare, yrkade Stockholms borgerskap år 1728 av samma skäl avslag på nya saltsjuderiprivilegier. Bachmanson hade mod att tänka tanken till slut. Han gjorde nämligen uttryckligen front mot allmängiltigheten av satsen, att man ej bör ta utifrån vad man kan göra hemma; om införseln skaffade arbete åt flere människor än den inhemska produktionen, borde den förra utvägen en-
