industrimän, som påyrkat ett likartat system under fredskrisen efter det senast tilländalupna världskriget, bör det nu vara lärorikt att följa detta förbudssystems öden. Det gick så långt som att rent av omfatta varor, vilka ej tillverkades inom landet men som likväl voro föreskrivna till användning inom armén; och man skulle därför ha trott, att det skulle ha försvunnit, så snart de första svårigheterna voro överståndna. Verkligheten var en annan.
Det första mer allvarliga försöket att bli av med förbuden gjordes ej förrän vid 1823—24 års riksdag, sålunda efter sju år, och framgången var då ”mer skenbar än verklig”, i det att alla de viktigaste förbuden blevo kvar och de avskaffade förbuden ersattes med mycket höga tullar. Icke desto mindre ”väckte riksdagens beslut stor oro inom både fabriks- och hantverkskretsar och gav anledning till petitioner till Kungl. Maj:t om förbudens bibehållande”. Regeringen vågade sig ej heller på ”en så brådstörtad tillämpning” — efter sju år — som riksdagen beslutat. När frågan ånyo kom upp 1828, efter ytterligare fem år, förklarade emellertid Stockholms fabriks- och hantverkssocieteter, att ”om de nu förbjudna fabriksvarorna frigåves, landet skulle översvämmas därav och priserna falla så lågt, att de svenska fabrikerna nödvändigt måste gå under”. Man begärde ytterligare tio års respit, innan man släppte det rena importförbudet, för att hinna — efter tolv års förutgången beredelsetid — inrätta sig på den utländska konkurrensens blotta tillvaro. 1831 förklarade regeringen: ”Att på en gång upphäva alla förbud var en åtgärd, som ej kunde undgå att förorsaka en mer eller mindre våldsam rubbning i de rådande för-