för de rent textila fabriksanläggningarna 1760, som var minst 1 025, så ger det en föreställning om deras storleksgrad i jämförelse med nutida förhållanden, när man nämner, att vårt land år 1913 inom ullspinneriernas och ylleväveriernas område ägde summa tre arbetsställen med 500—1 000 arbetare och intet med över 1 000 arbetare samt att inom textilindustriens hela område förekomma endast tre arbetsställen med över 1 000 arbetare: Norrköpings bomullsväveri, Gamlestadens fabriker och Krokslätts fabriker.
Om man efter denna sammanställning av brevens bidrag till olika sidor av Alingsåsverkets affärsdrift söker mer allmänna uttalanden om läget, så har man ingen svårighet att finna dem; och de gå med rent enstaka undantag — varom mer nedan — i starkt pessimistisk riktning. Den ekonomiske historieforskaren måste visserligen mer än de flesta forskare ständigt ha för ögonen de visa orden: ”Var plåga har sitt skri för sig, blott hälsan tiger still”; men klagomålen avse icke i detta fall såsom i flertalet andra att vinna några fördelar och äro dessutom så pass förödmjukande för den stolthet varmed Alströmer betraktade sitt verk, att man nog i huvudsak kan tillmäta dem vitsord.
Betecknande äro uttalandena från 1757, särskilt det första av följande: ”Jag ser hvad skäl du andrager, att aldrig penningar bottna för det verket, de äro tydelige och bevislige nog, där allt häves in och litet kommer därutur”[1] (14 apr.). Alströmers åtgärd häremot var emellertid ej mer ägnad att avhjälpa olägenheten än alla Alingsåsverkets föregående metoder varit, ty han fortsatte: ”Att en så ansenlig kvantitet tobaks-
- ↑ Kursiv. av mig.
