”Av de insände förteckningarne på debitorer till manufakturiet så ser jag, att de äro nog ansenlige och som nogsamt visa, varföre penningar aldrig bottna vid det verket; och om ingen annan metod tages till inkassering än härtills skett, så ser jag ingen undanflykt från undergång; ty det är ej möjeligt att därmed kunna uthärda. Vår ombudsman måste mer röra sig därvid, och måste det bliva hans förnämsta syssla med inkasseringarne, änskönt att man jämte honom skulle bestå en (sic) substitut.”
Om man vill komma orsaken till den genomgående rotlösa karaktären hos Alingsåsverken på spåren, är det emellertid ej tillräckligt att framhålla den allmänt dåliga avsättningen eller än mindre betalningssystemets brister. Vissa tecken tyda på, att det, åtminstone så länge det allmänna prohibitivsystemet mot utländska varor hölls uppe, verkligen fanns möjlighet till lönande avsättning för vissa av Alingsåsverkets produkter, men att just dessa fabrikat icke intresserade Alströmer; och om denna, visserligen i någon mån hypotetiska slutsats är riktig, blir anläggningens grundfel särskilt klart. För florettband, spanska kläden, ”etaminer”, ”satiner”, ”sarger”, ”perpets”, ”camlotter” och oräkneliga andra mer eller mindre högkvalificerade varor hade Alströmer otvivelaktigt intresse; men utom att avsättningsmöjligheterna för dem inom Sverige aldrig kunde ha motiverat en anläggning av Alingsåsverkets omfång, måste det ha varit uteslutet, att den ganska tillfälligt hopkomna samling in- och utländska arbetare från alla håll och kanter, som Alströmer åvägabragt utan att kunna eller vilja personligen leda arbetet, inom överskådlig framtid skulle ha varit i stånd att skapa en på dessa områden kon-
