Hoppa till innehållet

Sida:Heckscher Ekonomi och historia 1922.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
20
I. EKONOMI OCH HISTORIA

sig emellertid alla parter moraliskt bundna vid de traditionella beloppen, trots att dessa ej längre skapade jämvikt mellan tillgång och efterfrågan, så skulle en allmän disproportion inom verksamheten ha blivit resultatet. Somliga jordbrukare skulle ha nöjt sig med färre lantarbetare än de med fördel kunnat sysselsätta, ty enda sättet att få tillräcklig arbetsstyrka skulle ha varit att erbjuda större fördelar (därför ej nödvändigt högre penninglön) än den traditionella; och av motsvarande skäl skulle andra jordbrukare ha fått behålla proportionsvis mer arbetskraft än som motsvarade den nytta deras ägendomar kunde göra. På samma sätt i fråga om arrendena; mindre dugliga arrendatorer skulle ha blivit sittande, om de dugligare av hänsyn till traditionen skulle känt sig hindrade att bjuda högre arrendeavgifter. Sålunda är det väl möjligt — om än redan under tidigare förhållanden ofta osannolikt — att traditionen hindrat prisbildningen från att fungera; men man måste i så fall fullfölja tankegången och undersöka, hur tillgången (i exemplet: tillgången på lantarbetare resp. arrendegårdar) i så fall blev fördelad.

Ett exempel på hur man kommer på villovägar genom att förbise prisbildningens betydelse återfinnes i en nyligen publicerad redogörelse för den antika prispolitiken.[1] Det uppges där ha rått spannmålsbrist i Aten vid ett tillfälle (år 387 f. Kr.), och det är i ett dylikt läge minst av allt överraskande att priserna stego, då efterfrågan var oförändrad men tillgången hade minskats. I stället har som yttersta orsak till pris-

  1. Martin P:n Nilsson, Dyrtid och dyrtidsorganisation i forntiden (Statsvetenskaplig tidskrift 1919, sid. 8 f.). Härtill min kritik: Nationalekonomien och ”dyrtiden” i antiken (samma tidskrift o. årg., sid. 328 f.).