Hur pass litet tillfällig den situation var, som framgår av detta brev, och hur oefterrättliga Alingsåsverkets affärsmetoder voro även gent emot avnämarna, synes framgå av ett annat brev, från köpmannen Carl Eckman Hansson, dat. Stockholm 7 aug. 1760, vari det heter:[1]
”Förledit år den 13 december hade jag den äran att uppvakta Herr Commerce-Rådet med min skrivelse, varutinnan jag i ödmjukhet anhålde (sic) att få de året förut begärte grova klädena; varpå jag fick svar genom Herr Commerce-Rådets käre Herr Son, det ingen tillgång vore på dem, men lovades längre fram. Som jag nu till Västerås m[ar]k[nad] haver grova kläden ganska nödige, så beder jag Herr Commerce-Rådet ödmjukast, det Herr Commerce-Rådet täckes vara så obligent (sic) och hjälpa mig med kläden efter inneliggande memorial. Jag förlitar mig på Herr Commerce-Rådets godhet och har äran...”
Den till brevet bifogade rekvisitionen omfattar 36 st. schlesierkläden och 30 st. fyrlodskläden, båda i olika färger. Den ödmjuka tonen i brevet synes visa, hur starkt behovet av dessa grova kläden verkligen var, såsom nödvändigt måste följa av alla hindren för klädesimport från utlandet; men innehållet visar också, åtminstone om man får antaga att avsändaren använt rätta tidsbeteckningar, att han fått vänta sedan 1758, alltså i detta fall över ett och ett halvt år, på sina kläden. Det är ej gärna möjligt att härav sluta annat än att Alströmer icke brydde sig mycket om denna gren av verksamheten, den enda som fyllde ett verkligt behov inom landet, och att han, trots enstaka missmodiga yttranden, ej ville offra nämnvärt av sina ota-
- ↑ Kursiv. av mig.
