1793 tillgreps första gången maximiprislagstiftningen häremot, och den fortgick under hela skräckväldet, med ständigt våldsammare straff för överträdelse av prisbestämmelserna, för hållande av olika pris i silver och i papper, för notering av silver och guld i assignater, för vägran att mottaga assignater till namnvärdet som betalning av skulder i silver o. s. v.; först vid jultiden 1794, fem månader efter Robespierres fall, avskaffades denna lagstiftning, som naturligtvis lika litet då som nu kunnat göra nämnvärt för att hindra penningvärdets försämring. Denna fortgick också med få avbrott och utöver de flesta dittills kända gränser. Höjdpunkten nåddes enligt de dagliga, officiella noteringarna den 22 februari 1796, då louisdoren, à 24 livres (francs), betingade ett pris av 8 137 livres eller francs i assignater, d. v. s. dessa senare hade nedgått till 0.295 % eller under 1⁄300 av sitt värde.[1] Polisrapporterna under den återstående delen av 1796, då de officiella noteringarna av själva assignaterna upphört, visa dock långt starkare värdefall. Den 4 juni meddelas t. ex. ett pris på louisdoren av 19 000 (assignat) livres, motsvarande 0.126 % för assignatlivren, d. v. s. 100 livres eller francs i assignater voro ej mer värda än 12.6 centimes eller 21⁄2 sous; och t. o. m. denna lågpunkt underskreds tidtals längre fram, då det ofta uppgavs att 100 livres betingade ett pris av en sou (5 centimes), sålunda 1⁄2000 av namnvärdet, en
- ↑ Någon nämnvärd skillnad i värde mellan de ursprungliga livres och de nya francs förekom ej; vid den slutliga övergången sattes 1 fr. = 1 l. 0 s. 3 d. eller omkr. 1.01 l. Livren var indelad efter den gamla karolingiska mynträkningen, som ännu karakteristiskt nog orubbad lever kvar inom det engelska myntväsendet: 1 livre (libra, pound, l.) à 20 sous (solidi, shillings, s.) à 12 deniers (denarii, pence, d.).
