304
räknat med det legala silvermyntets återkomst före utgången av avtalets giltighetstid. Om man nu berövade fordringsägaren förmånen av just silvermyntets återkomst, var man åtminstone ej berättigad att räkna om hans fordran i silver helt enkelt efter assignaternas kurs vid tidpunkten för avtalet utan måste finna någon annan värdering av vad transaktionen faktiskt gällt.[1] Denna i och för sig ej oberättigade hänsyn till vad man i vidsträcktaste mening kunde kalla spekulation syntes naturligtvis få ett särskilt berättigande på den grund, att det gällde spekulation i återkomsten av lagliga förhållanden, infriandet av otaliga officiella förklaringar om assignaternas likvärdighet med silvermynt av samma namn.
Man fann sig också nödsakad att taga hänsyn till en annan företeelse som, så vitt jag förstår, ekonomiskt är av samma beskaffenhet som den förra men som utvärtes ter sig helt annorlunda, nämligen det förhållandet att vissa priser, särskilt på fastigheter och andra varaktiga kapitalföremål, stiga resp. sjunka långsammare än produktpriserna. Man kallar detta vanligen ”tröghet” eller ”konservatism”; men denna måste ha sin ekonomiska förklaring i den kvardröjande, kanske instinktiva föreställningen, att förändringarna i prisnivån eller i produkternas priser ej skola bli bestående i hela sin omfattning, m. a. o. att det gamla värdet på fastigheten etc. skall ha i sig något normalt och därför få betydelse även för framtiden.
Emellertid leder detta lätt nog över till tanken, att assignaternas kurs över huvud taget icke visar värdet
- ↑ Se t. ex. Régniers föredragning i C. A. 2 frimaire VI = 22 nov. 1797 (refererad i Le Moniteur under debatten 11 frimaire).
