rättsmedvetande utdömde tanken att återuppliva redan lösta rättsförhållanden. För att nämna blott ett tidigt och ett sent exempel, förklarade rapportören av det första bland alla hithörande lagförslag redan i juni 1795, att man genom att gripa tillbaka på alla betalningar under tiden för depreciationen skulle frambringa ändlösa processer (recours) och skapa de största olyckor; medan en rapportör i november 1797 talade om ”lagstiftarens respekt för redan helt eller delvis fullgjorda avtal”, "faran, kanske vissheten att driva samhället till allmän omstörtning, om man tillgrepe en obetänksam förändring av fullgjorda förbindelser”; ”lagstiftaren bör rysa vid denna tanke” o. s. v.[1] Å andra sidan ledde denna ståndpunkt till svårigheter vid utmätning av förhållandet mellan fullgjorda och icke fullgjorda delar av ett ännu gällande avtal, utmätning av hur stor del av en skuld som skulle anses återstå, när avbetalning gjorts i försämrat mynt.
Från rent principiell synpunkt förefaller lagstiftningens avgränsning oss här knappast hållbar; en dylik distinktion kan endast försvaras med rena lämplighetsskäl. Men själva faktum, att gränsen drogs på detta sätt, är av större vikt, ty det visar, att man ej ens försökt sig på vad som i alla hänseenden måste anses som uppgiftens svåraste del.
En annan lättnad, som man då hade men nu alldeles skulle sakna, var kreditväsendets begränsade räckvidd inom själva affärslivet. En talare i hithörande debatter uppgav, att växlar nästan icke kommo till användning under pappersmyntregimen, eme-
- ↑ Rewbell i nationalkonventet 29 prairial III = 17 juni 1795; Roger Ducos på i föreg. not a. st.
