att ej på nytt vålla hela lagens fall bröts den ut till en särskild lag. Svårigheten gällde, som man förstår, under vilka förutsättningar en från pappersmyntregimen härstammande skuldförbindelse kunde anses utgöra ett omsatt äldre lån. Man stannade vid att betrakta som äldre förbindelser icke blott sådana som uttryckligen hänvisade till en tidigare skuld eller angåvos vara utfärdade ”sans novation” (utan förnyelse) utan också sådana för vilka bevisning om äldre ursprung kunde förebringas (lag 14 fructidor V = 31 aug. 1797; Bloch n:r 827). Likväl gav detta anledning till livlig diskussion, varvid anhängarna naturligtvis som vanligt framhöllo, att gäldenärerna som det förut var kunde åläggas att betala i silver t. o. m. vad de fått i assignater och alltså under inga förhållanden hade skäl att beklaga sig, om de nu fingo betala i silver vad de mottagit i silver. En annan talare för lagen förklarade likväl rent ut — typiskt för ängslan att röra vid äldre uppgörelser — att om fordringsägaren fått anbud på likvid i assignater (tydligen medan detta fick ske) och avböjt det, så kunde han ej göra anspråk på mer nu. Å andra sidan gjordes intet försök att vederlägga en så allvarlig invändning som att en ny borgensman för lånet vid dess förnyelse under assignatperioden därigenom blev betalningsskyldig i silver för vad han lovat i assignater.[1]
Själva den dagen därpå antagna huvudlagen (15 fructidor; Bloch n:r 828) har intresse därigenom att den tog hänsyn till svårigheten för gäldenärerna att betala t. o. m. kapital som ostridigt utgjorde deras
- ↑ C. C. C. 18 o. 19 thermidor = 5 o. 6 aug., C. A. 14 fructidor = 31 aug.
