kompanjonen äga rätt till sin lott efter det nominella försäljningsbeloppet eller efter värdering (art. 18). I övrigt kringgick man svårigheten genom att hänvisa alla av pappersmyntregimen beroende tvister mellan bolagsmän till skiljedom enligt bestämmelserna i Colberts ordonnance de commerce av år 1673 (art. 20). Förbindelser till tredje man underkastades helt naturligt skalan (art. 21). Gäldenärer och kommissionärer i löpande räkning gjordes betalningsskyldiga efter en för dem så fördelaktig norm som depreciationssiffran vid tiden för pappersmyntets avlysning, om de kunde visa sig ha hållit beloppet sina borgenärer eller kommittenter till handa allt sedan de fått det om händer (art. 22); tankegången var uppenbarligen, att skulden då ej kunde anses förfallen, så länge fordringsägaren ej påyrkade dess utbetalning.
Med ett enstaka undantag vidhölls till det sista principen om redan fullgjorda avtals orubblighet. Tillämpningen härav gick ända därhän, att den ofta omtalade arrendelagen förklarade arrendatorer, som utgjort full betalning enligt då rådande lagstiftning, rättsgiltigt befriade t. o. m. om fordringsägarens erkännande av betalningen innehöll förbehåll för framtida, ändrad lagstiftning. Även de till staten redovisningsskyldiga förklarades befriade från sin skuld, när de betalat i pappersmynt under tiden för dess tvångskurs. Blott i ett enstaka fall påbjöds omräkning efter realvärdet av arrenden, som kommit att utgöras till kronan i pappersmynt, ehuru de borde ha erlagts in natura.[1]
- ↑ De hos Bloch med resp. n:r 825 (art. 14), 868 och 826 (art. 10-13) betecknade lagarna, vilkas hithörande bestämmelser dock saknas där.
21. — Heckscher, Ekonomi och historia.
