Hoppa till innehållet

Sida:Heckscher Ekonomi och historia 1922.djvu/335

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
325
VAD ÅTERBETALNINGEN INNEBÄR

Vad företaget åter från början behållit — och det är väsentligt — kan över huvud taget ingen återbetala, om det tagit formen av fasta anläggningar, och därför är det knappast utsikt att kunna undgå konkurs.

Vad som nu visats går på sätt och vis t. o. m. utanför området för ”osunda” affärer. Det vill säga, osunt har det hela visserligen så till vida varit, som man använt inkomster vilka rätteligen borde ha tillhört andra, och det kan aldrig vara hälsosamt. Men däremot behöver å andra sidan därför icke något osunt ha legat i själva den användning inkomsten fått — och likväl kan inkomsten vara omöjlig att återbetala. Också om de nya fabriksanläggningarna eller skolhusen varit aldrig så väl behövliga, utgöra de byggnader och följaktligen icke löpande inkomst samt kunna ej heller förvandlas till det senare. Det är i verkligheten det förut antydda problem som Dupont de Nemours och andra hade uppe under assignatperioden.

Håller man sig nu tills vidare till detta resultat, sålunda till en av penningvärdets förändringar vållad men i och för sig nyttig användning av andras medel, så skulle det dock kunna tänkas en möjlighet att lösa den ställda uppgiften, ”alltings återställelse”, visserligen ej efter bokstaven men i någon mån efter andan. Man måste visserligen i så fall nödvändigt befria de orättmätigt gynnade från att betala tillbaka i löpande inkomst vad de fått, ty det går ej; men man skulle kunna tänkas ålägga dem att ge de förorättade andelar i de tillgångar som delvis skapats med dessas rättmätiga inkomst. Denna lösning kunde taga form av antingen obligationer eller aktier i de ifrågavarande