ägarna spara ihop motsvarande belopp för att betala sin skuld — liksom naturligtvis också för vad de måste betala i ökad skatt. Den enda lättnad som här vore möjlig skulle bestå i att de förfördelade även i detta fall finge nöja sig med skuldförbindelser (stats- och kommunalobligationer samt enskilda personers reverser) på beloppen och att betalningsskyldigheten sålunda inskränktes till att förränta skulderna. Detta led får väl sägas vara ännu svårare än det förra, ty man måste komma i håg, att t. ex. krigskonjunkturskatten till större delen är en indragning till staten av vad bolagen vunnit på penningvärdets fall och därför, i händelse av ”alltings återställelse”, av staten i den ena eller andra formen måste återbetalas antingen till bolagen, för att de skola bli i tillfälle att i sin ordning göra sina återbetalningar, eller direkt till bolagens nya fordringsägare.
Och likväl befinna vi oss ännu på en grund som är mycket långt ifrån verkligheten, nämligen den förutsättningen, att de nya transaktionerna till själva sin innebörd skulle varit sunda. Tyvärr förhåller det sig i stället så, som redan förut sagts, att själva penningvärdeförändringarna ha gjort en sådan situation till en ekonomisk omöjlighet. Det är väldiga förluster som samhället sålunda gjort genom penningvärdeförstöringen, och dem kan ingen ersätta, ty de äro hela samhällets. I de individuella fallen betyder det, att den användning, som exempelvis bolagens orättmätigt förvärvade nya inkomster fått, redan visat sig mycket olycklig; företagen ha frestats till alla möjliga åtgärder, som blott det fortgående fallet i penningvärdet kunnat göra förklarliga. Hur skola sådana före-
