värdets fall, ty fallet minskar i lika hög grad värdet av fordringar och skulder samt skapar alltså stora vinster för dem som ha mer av det senare.
Tvärt om förhåller det sig givetvis med en höjning av penningvärdet. Vinsten tillfaller här den som har mer fordringar än skulder, förlusten den som är i motsatt läge; och genom att den senare då får en betalningsskyldighet som han ej varit förberedd på och därför ej förmår fullgöra, blir han insolvent och måste göra konkurs. Verkningarna kunna iakttagas under den stegring av penningvärdet som försiggått från hösten 1920 till våren 1922, men de skulle komma att upprepas i skärpt form vid varje försök att skriva upp äldre skulder till de värden som de från början utgjort. Ty lika litet som affärsmännen kunnat inrätta sig på en höjning i penningvärdet, sådan som den senast inträffade, ha de varit i stånd att inrätta sig på att betala sina skulder från tiden före kriget och från krigets första år efter den ännu högre norm som ”alltings återställelse” skulle medföra.
Hur allt detta verkade vid franska revolutionens lagstiftning veta vi som sagt icke, men i den mån olägenheterna undgingos måste det ha berott på en av de förut påpekade olikheterna mellan då och nu, nämligen att transaktionerna då tydligen i alldeles övervägande grad skedde efter kurs, vilket i vår tid knappast förekommit utanför länderna med fullständigt förstört penningväsende. Att affärerna gjorts efter kurs är detsamma som att de gjorts efter värde i metalliskt mynt, och då uppstå tydligen inga av de här påpekade svårigheterna, när en återställelse påbjudes.
