righet, d. v. s. ett otal processer, sträckande sig över åratal, den sannolikaste utvecklingen, men tänkbart är givetvis i detta senare fall, att bestämmelserna avstå från den noggranna anslutningen till verklighetens svårgripbara mångfald och därmed få en enkelhet men också en orättfärdighet som minskar antalet rättstvister. Däremot är det svårt att tänka sig något motsvarande i fråga om det förstnämnda, fastställandet av själva avtalens beskaffenhet och de på grund av dem verkställda prestationerna. Sedan tillkomma alla de fall då den betalningsskyldiga parten dött, lämnat landet eller gjort konkurs. Man kan näppeligen räkna med någon yttre reda i näringslivet förrän flere år efter sedan en sådan åtgärd vidtagits som den det nu gäller; vad man kallar rättssäkerheten, som utan tvivel är en mycket formell men därför ej mindre fundamental sak, skulle få en knäck, som man ogärna vill tänka på.
En analogi erbjuder i detta hänseende Karl XI:s reduktion, dock med stora skillnader. Blott en av dessa skillnader synes tala i den nu behandlade lösningens favör, nämligen att 1600-talets avräkningar sträckte sig betydligt mer än åtta år tillbaka i tiden. I alla andra hänseenden var lösningen då enklare än den nu skulle bli. Då gällde det nämligen blott transaktioner mellan enskilda och kronan, medan nu även alla enskilda transaktioner skulle komma att prövas. Då var det till största delen fråga om fastighetsöverlåtelser, vid vilka bevis för transaktionerna alltid äro vanligast, medan nu transaktioner på de mest informella grundvalar skulle komma med. Icke desto mindre blev reduktionen som bekant aldrig avslutad, trots att enbart Karl XI:s kommissioner arbetade i över tjugu år.
