föra in i tankegångens centrala delar, som över huvud något står att vinna. Men sådana saknas icke.
Givetvis är nationalekonomien även i sina bästa representanters händer långt ifrån en färdig vetenskap, och dess brister kunna ibland vara hindersamma också för dess användning i ekonomisk-historiska syften. Det förefaller dock icke som om den ekonomiska teoriens oftast överklagade ofullkomligheter, sådana som obekantskapen med konjunkturväxlingarnas orsaker, skulle vara vad som egentligen vållar svårighet vid ekonomisk-historiska studier. Viktigare är därvid kanske vad som mindre ofta beröres, nämligen de ekonomiska studiernas statiska karaktär, deras inriktning på uppgiften att förklara ekonomiska jämviktslägen samt den däremot svarande likgiltigheten för de dynamiska frågorna eller de företeelser som framträda vid varaktiga förskjutningar i det ekonomiska läget. Några hithörande frågor behandlas emellertid i nästa uppsats.
2
Den som känner något till historiens metod inser utan vidare, hur olikartat det nu skildrade sättet att nå till resultat på de ekonomiska studiernas område skall vara från den historiska metoden. Det är då en svag tröst, att historia och nationalekonomi båda äro samhällsvetenskaper, båda ha människoandens skapelser till föremål och båda därför ytterst bygga på psykologi — att det ekonomiska ej är något utvärtes, materiellt eller tekniskt utan i stället något inre eller mänskligt, nämligen behovstäckning. Ty trots detta får den
