fall knappast falla en nationalekonom in att uttala en bestämd mening. En sådan skulle därför sannolikt ej ha fällt exempelvis J. A. Fridericias anmärkning, att navigationsaktens betydelse för Englands ekonomiska utveckling ”ännu” är mycket omtvistad,[1] ty han känner sig ganska övertygad, att en på bindande bevisning grundad slutsats i en dylik fråga är nästan omöjlig att uppnå ej blott nu utan också i framtiden. Jag har redan antytt, att den ekonomiske historikern, trots detta, lika litet som någon annan historiker kan undgå att ta ståndpunkt till ett sådant problem, om ej på annat sätt så genom det utrymme han i sin framställning bereder de olika faktorerna; men det är särskild anledning för honom att markera det starkt subjektiva moment som ett svar på sådana frågor måste innefatta.
3
Det är alltså många svårigheter som sambandet mellan ekonomi och historia har att övervinna, och det kan därför vara lämpligt att som avslutning taga en överblick av frågan varför det sambandet över huvud behövs, vilken nytta historikerna och nationalekonomerna kunna ha av ekonomisk historia.
I fråga om historikerna ligger svaret på den frågan i öppen dag för nutidens människor, och det är kanske rent av viktigare att varna för överskattning av det ekonomiska momentet i historien än att framhålla dess betydelse. Viktigare t. o. m. än båda dessa syn-
- ↑ Det syttende og attende Aarhundrede (Kbhvn 1910—11), sid. 132 not.
