skickliga arbetare eller andra välkomna immigranter — härom strax mer — medan den nyaste tiden är mer betänkt på att hindra en försämring genom att utestänga de ovälkomna.
Mer allmängiltiga slutsatser än i frågor om hur folkets kvalitet ändras kan man draga i fråga om hur en faktiskt förefintlig olikhet i folkens ekonomiska begåvning påverkar samhällenas ekonomiska ställning.
Ju större ekonomisk förmåga — begåvning, flit, företagsamhet, organisationsförmåga — som förekommer bland människorna i ett samhälle, desto bättre blir samhällets ekonomiska resultat, det är en ganska självklar men icke desto mindre viktig sats. Sammanräknar man värdet av alla samhällsmedlemmarnas prestationer, d. v. s. deras inkomster, så får ett dylikt samhälle därför en proportionsvis stor samhälls- eller nationalinkomst. Men det måste göras klart, att härav icke utan vidare följer mer än ett: att de bland samhällets medlemmar som ha en dylik stor ekonomisk förmåga därigenom uppnå en hög inkomst. Därav följer i sin ordning, att samhällets totala inkomst, vad man kallar nationalinkomsten, blir större, när samhället under i övrigt lika förhållanden bland sina medlemmar räknar en större fond av ekonomisk begåvning, samt att detta gäller både den sammanlagda nationalinkomsten och inkomsten per huvud. Men å andra sidan kan detta tänkas innebära enbart att en del av samhällsmedlemmarna, nämligen de stora ekonomiska förmågorna, har ovanligt stora inkomster, utan att den övriga delen av folket nödvändigt därför behöver stå sig bättre än i ett samhälle med mindre total inkomst.
Om denna möjlighet också motsvarar verkligheten,
