kronor i det då likväl betydligt högre penningvärdet. Men det betydde att utlandet måste betala en högre ränta än inlandet för att kunna locka till sig kapitalet och att ett stort sparande i ett land följaktligen då medförde vinst för landet i dess helhet, även oavsett spararna själva. Under de före världskriget rådande förutsättningarna var alltså olikheten i sparsamhet länderna emellan en orsak till olikhet i ekonomiskt läge för länderna som helhet, ej blott för spararna själva, även om dessa förutsättningar otvivelaktigt befunno sig på återgång. Detta är alltså slutresultatet i fråga om den andra produktionsfaktorn, sparandet.
I fråga om vad nationalekonomerna räkna som den tredje produktionsfaktorn, naturen eller jorden med vad därtill hörer, gäller detsamma som om den mänskliga faktorn och om sparandet, varvid överensstämmelsen med den förra dock är störst, därför att produktionsfaktorns kvalitet är starkt växlande och dess växlingar äro av stor betydelse. I fråga om naturtillgångarna kunna därvid kvantitet och kvalitet lämpligen behandlas under ett. Ett samhälles olikhet mot ett annat blir kanske allra mest påtagligt, just när själva naturtillgångarnas kvalitet eller kvantitet är olika; ett land med riklig och fruktbar odlingsjord, stora och goda kol- och mineraltillgångar, god skogsmark, riklig och lätt utbyggbar vattenkraft, lämpligt klimat o. s. v. står så till vida i ett ofrånkomligt bättre ekonomiskt läge än ett land med sämre utrustning i dessa hänseenden. Också i detta fall är det klart, att fördelen i första hand tillfaller ägarna av de särskilt värdefulla eller rikliga produktionsfaktorerna; men här är det osannolikare än i fråga om vare sig människo- eller kapitalfaktorn, att
